I think it's going to rain today
Kan ni bara hoppa över det här inlägget och inte läsa det alls för de flesta av er som läser min blogg har ingen aning om hur jag är egentligen och allt i detta inlägget avslöjar massvis av saker om mig själv som jag inte ens har låtit några av mina närmsta vänner veta och det är hemskt.
Jag tror allt började verkligen klarna upp för mig den där fredagen innan sportlovet, när han sa hur han egentligen verkligen och fullt säkert kände för mig. Hela min värld som jag hade byggt upp bara rasade ned och ända sen dess har den här klumpen funnits i min hals. Den där klumpen som egentligen liksom bara uppstår när man gråter eller typ inte kan andas - ända sen allt detta hände, så har den här klumpen funnits och istortsätt skärt av mitt luftintag helt och hållet. Det har varit svårt att andas, det har varit svårt att riktigt vara mig själv - skratta och skoja runt liksom, inte för att jag inte gjort det, men det är inte alls som det har varit förr. Sen ända sen jag var ungefär elva/tolv har jag bara blivit bättre och bättre på att dölja mina känslor för folk, för vissa är det lite svårare.
Ända "that friday" så har allt bara byggts upp innom mig, jag har inte låtit mig själv gråta över det bara för att jag vet att jag ska känna mig så grovt patetisk efteråt - så allt om morfar, om han, Victor och att jag istortsätt "förlorade" två av mina närmsta vänner, stress över läxor&prov&gymnasiet - alla dessa känslor har bara blivit lagrade innom mig. Detta har uttriggat ett flertal panikattacker och ångestatacker, men även att jag har varit tvungen att stanna hemma från skolan för att jag helt enkelt ska hindra mig själv för att visa folk på dem värsta dagarna hur jag egentligen mår. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, eller se ned på mig för att jag mår såhär. Det har aaaaldrig varit ett mål för mig, alltså att få folk att tycka synd om mig och ta hand om mig - det är en annan sak att jag vill att jag ska ha folk att prata med om det, och be dem om råd om hur jag ska klara mig igenom detta.
Allt jag vill ha just nu är lov, och att han ska hålla käften och lägga ned med att ge mig blandade signaler. "Det är inte så enkelt" - vadå inte så enkelt? klart som fan det är enkelt, säg bara som du känner istället för att ge mig falskt hopp. Idiot.
Jag vill ha tillbaka min morfar. Jag vill ha tillbaka mitt liv, och aldrig behöva oroa mig över att jag inte kommer in på gymnasiet längre. Jag vill bara att allt detta ska vara över så jag kan, för första gången någonsin - faktiskt vara stolt över något, och jag vet att om jag kommer in på Thorén - så kommer allt, eller det mesta iallfall - vara okej, det kommer lösa sig i slutändan liksom.
